Om Stickan och Sture

Har jag skrivit om mina pälsbarn tidigare? I så fall så får det bli ett inlägg till, det är de värda. 

Stickan och jag träffades första gången i november 2012. Några månader tidigare hade jag bestämt mig för att jag skulle ge upp letandet efter en man och istället bli en crazy catlady. Jag hade aldrig haft hankatt tidigare, bara honor, men Stickans syster var redan tingad och kvar var två bröder. En brun och en röd. 

Det var kärlek vid första ögonkastet. Kattuppfödaren sa att "det syns ju att det är ni, ni har samma färger!". Dagen efter mötet hörde uppfödaren av sig och meddelade att hon hade godkänt mig som kattmamma och sedan den dagen längtade jag ihjäl mig tills Stickan skulle flyta in hos mig. Det tog två dagar och sedan var han och jag ett team. Stickan och meowmy. 

Det var Stickans förtjänst att jag det blev Erik och jag. Jag skrev någon uppdatering om min galna kattunge på den dejtingsajt som vi båda var registrerade på. Erik funderade på att skaffa katt. Förutom flickvän, obviously. Så vi började väl skriva till varandra, dejtade ett par gånger och det ena ledde till varandra.

Sture träffade vi första gången i juli 2013, när vi hämtade upp Stickan som varit hos uppfödaren på kattkollo medan vi hade åkt på bilturné i södra Sverige. Sture var bara ett par dagar gammal och hade inte ens öppnat ögonen. Han var så liten. Vi hade haft vårt första missfall och åtminstone jag ville så gärna ha en liten bebis. Det blev alltså en pälsbebis. Sture kom till oss i oktober 2013, en dryg månad efter att Stickan och jag sålt vår lägenhet och flyttat in hos Erik. Det tog två dagar och sedan var han och Stickan ett team. Lillibror och storebror. De har för övrigt samma mamma.

Vi har accepterat det faktum att vi inte kommer få några människobarn. Och det har givetvis varit lättare att ta det till oss eftersom vi har pälsbarn. Livet som pälsbarnsföräldrar är lite som småbarnslivet är mest: de ska mat, de vägrar äta, vi torkar kräks och tömmer lådan. De är envisa och tjurar, de vill bara mysa och kramas. De tar upp halva sängen på natten och aldrig får en gå på toaletten i fred. De kivas och slåss för att sedan ligga och i soffan och mysa tillsammans.

De skiljer sig såklart lite från människobarn. De kastar sig över en när en kommer hem som om en inte varit hemma på flera dagar. Och de kommer inte finnas med oss lika länge som ett människobarn förhoppningsvis skulle ha gjort. Det ger oss en enorm ångest. Men 99% av tiden är de våra pälsklingar, som vilka ungar som helst.

Om min syster

Jag är storasyster. Till Eva Kristina. Det skiljer 2 år, 4 månader och 13 dagar mellan oss. Vi är väldigt lika. Till sättet, till utseendet; vi pratar likadant. Eva är något längre än jag. Lex Lili & Susie, som jag brukar säga. Och så är hon smalare. Vilket är trist eftersom vi inte kan dela garderob. Vi delar nämligen det mesta av allt annat. Accessoarer, arvegods, inredningsprylar. Det enda vi inte delar förutom kläder är våra män. För Bolle delar vi också lite på. Fast det är ju Eva som är hennes mamma. Och därmed får ta hand om allt det jobbiga. Jag bara njuter av att vara moster.

Vår mamma var aldrig särskilt intresserad av att skaffa barn. Men så träffade hon pappa och hon blev gravid. Mamma är nio år yngre än sin storasyster och hon har alltid känt sig som ensambarn. Och eftersom hon inte ville att jag skulle bli det så fick det bli en bebis till. Jag brukar ofta säga till Eva att "mojjan skaffade bara dig för att jag inte skulle vara ensam!" Det tycker jag är mycket roligt. Och så kom Eva, den 20 mars 1978. Visst har vi slagits och bråkat och tjafsat, men vi har alltid varit jättetajta. Alltså JÄTTEtajta. Så mamma tänkte ju rätt.

Eva flyttade till London i 20-årsåldern och blev kvar där i fem år. Det var hemskt. HerreGUD vad många timmar vi måste ha spenderat i telefon med varandra...! Efter ett par år åkte jag dit, efter mycket tjat från Evas sida, och bodde med henne och hennes kille samtidigt som jag tempade på en myndighet. Jag flydde samtidigt från en massa jobbiga saker som inte ville försvinna för att jag bytte land, så efter ett halvår åkte jag hem till Sverige igen. Det skar i hjärtat. När Eva kom hem till Sverige så hade jag hunnit flytta till Stockholm, och så småningom insåg även Eva att hon var tvungen att lämna hålan vi kommer i för gott, och flyttade också upp hit. 

LYCKAN! Att efter tio år ifrån varandra kunna ringa och bestämma träff på stan om en timme. Att laga middag ihop. Eller ha någon som handlade åt en när en var sjuk eller bakis. LYCKAN!

Det finns ingen jag har haft så roligt med, och åt, som med Eva. Hon är smart, kvick, klok, klurig och jävligt envis. Ibland blir jag bara galen på henne på grund av den där envisheten. Det roliga är att Bolle har ärvt alla ovanstående egenskaper, så nu får Eva smaka på sin egen envishet. Ha! Ibland har hon haft lite dåligt självförtroende. Som när hon på gymnasiet inte tyckte att hon var smart nog att utbilda sig till nåt. "Jag får väl bli clown...!" Hon är en lysande clown, men hon har faktiskt en akademisk examen nuförtiden. 

Eva var mitt livs bästa present ända tills hon gav mig en ny present; att bli moster. Jag vet inte hur det kan vara så, men vi har blivit ännu tajtare sedan Eva blev mamma till Bolle. Jag trodde liksom inte det var möjligt?! Vår gemensamma dröm nu är att starta någon verksamhet ihop, helst något vi skulle kunna försörja oss på. Så att vi slipper umgås med några andra än varann. Det vore helt perfekt. Bara min syster och jag.

Kliar dödsskönt i örat

Var med Bolle på vårdcentralen idag. När läkaren undersökte hennes öron satt hon helt still. Även när läkaren blev tvungen att gräva ut lite vax. Två gånger. Ur det där lilla pytteörat...! Bolle tyckte det var skönt. Jag ville att läkaren skulle gräva i mina öron också. Men så blev det inte. Nu får jag valsa runt med en tops istället. Dödsskönt.  

29 vilda bebisar i samma rum

Jag vill passa på att umgås så mycket som möjligt med Bolle innan jag börjar arbeta igen och innan hon börjar på dagis i augusti. Hon är 14 månader nu och utvecklas så snabbt att jag knappt hinner med. Nya "ord", uttryck och moves varje dag. Och hon älskar sång och musik.

Idag var jag med syrran och Bolle på sångstund på biblioteket i Solna centrum. 29 barn i åldrarna ca 8-15 månader och 30 vuxna (eftersom Bolle var den enda som hade både mamma och moster med sig. Och så sångledaren som var från Solna kulturskola. Det var så roligt...! Boller var lite blyg i början men tinade upp så småningom och jazzade runt och jagade såpbubblor. Jag fick en beundrare på drygt ett halvår som ville krypa upp i mitt knä, men då kom Bolle och markerade att jag minsann var hennes moster och hon tänkte inte dela med sig.

Nåväl, nu funderar jag på om jag inte ska ta och fräscha upp mina gitarrkunskaper och börja leda babysång ett par gånger i månaden. Går ju bra med att kombinera med att exempelvis arbeta som sjukhusclown.

Om att vara kattägd

Mina små pälsbarn. Vad gjorde jag utan er? Ni är katter, hundar, lyckopiller, irritationsmoment, charmknuttar, barn och busfrön i ett. Hundar, undrar ni? Ja, brittiska korthårskatter tenderar att vara mer lika hundar än katter till kynnet. De är väldigt sociala, vill alltid vara med, överallt, och vara nära. Så fort vi kommer innanför dörren så kastar de sig över oss och ska kramas och busa. Som kompensation drömmer vi om att skaffa en eller två shiba inu-hundar till familjen. De är nämligen kända som att vara mer lika katter än hundar. Och familjen skulle därmed bli komplett.

Till Bolle

Älskade Bolle, idag är det ett år sedan du kom. Och ett år sedan du vände upp och ner på hela min värld. Jag hade förstått att det är något alldeles speciellt med syskonbarn, men hade inte föreställt mig att kärleken till dig skulle drabba mig med styrkan av en flodvåg.

Du är min älskade lillasysters dotter men jag älskar dig som om du vore min egen. Du påminner så mycket om din mamma att det känns som att jag har fått både en systerdotter och en syster till. Jag var rädd att du skulle förvärra min sorg över att jag inte har fått några egna barn, men tvärtom har du hjälpt till att komma över den. Nu har jag ju dig, Bolle! 

Jag längtade ihjäl mig efter att du skulle komma ut och när du äntligen kom den 21 januari förra året började jag gråta på jobbet av längtan att få träffa dig. Jag hade fjärilar i magen på vägen till BB i Solna. Lite nervös var jag nog också. Sen fick jag hålla dig och du tittade på mig med dina vackra blåa ögon och jag blev omedelbart och hopplöst förälskad. Du var det finaste jag sett. 

Det har varit en fantastisk resa, det här året med dig. Varje gång vi har träffats, vilket ju har varit ca två gånger i veckan, har du lärt dig något nytt. Jag kan inte fatta att du har utvecklats till en sådan lite personlighet på bara ett år! Du är snäll, smart, musikalisk och mycket rolig. Jag visste inte att en ettåring kunde ha en sådan humor och komisk timing som du har! Du förvånar mig varje gång vi ses.

Jag älskar dig till månen och tillbaka Bolle, det finns ingenting jag inte skulle göra för dig. Grattis på ettårsdagen, älskade unge.

Bolledag

Idag har jag haft Bolledag och umgåtts med min systerdotter och min syster. Det är det bästa som finns. Dels för att jag och Bolle får lära känna varandra riktigt ordentligt och jag får följa hennes utveckling vilket är helt otroligt, men också för att min syster och jag kan umgås på ett sätt som vi inte gjort på flera år. Hänga flera timmar i myskläder och snacka om allt och inget. Som vi gjorde långt innan vi båda hade arbete och matlagning, familj och tvätthögar.

Sällan är jag så avslappnad och kan släppa tankar på arbete och annat jobbigt som när jag är med Bolle. Allt andra saker blir så världsliga när jag har en tiomånaders liten människa med samma blod och gener att lära känna. Jag älskar henne så mycket.

Sova borta och sova vilse

Jag har tillbringat hela eftermiddagen och kvällen hos min syster och niece, Bolle, eftersom far i huset är på affärsresa. Bolle är världens sötaste onge. Hon är knappt tio månader och visar redan en rejäl portion humor och en komisk timing. Det har hon ju såklart efter mig. Jag älskar henne till månen och tillbaka.

Hade ett bra samtal hos min psykolog idag. Hon är lite orolig för min enorma trötthet men vill samtidigt pusha på mig genom att få mig att tänka ut en plan för vad jag vill ska hända efter min sjukskrivning. Jag vet vad jag inte vill göra, men har svårare att formulera vad jag vill göra. Skriva Den Stora Romanen. Lycka till. 

Måste sova nu, klockan står på 07.00. Tycker inte om att a) sova utan Erik, b) sova borta samt c) a+b. Hade ju varit nimt* om jag hade hämtat ut mina insomningstabletter. Grrr. 

*skånska för "praktiskt, trevligt"