Om Stickan och Sture

Har jag skrivit om mina pälsbarn tidigare? I så fall så får det bli ett inlägg till, det är de värda. 

Stickan och jag träffades första gången i november 2012. Några månader tidigare hade jag bestämt mig för att jag skulle ge upp letandet efter en man och istället bli en crazy catlady. Jag hade aldrig haft hankatt tidigare, bara honor, men Stickans syster var redan tingad och kvar var två bröder. En brun och en röd. 

Det var kärlek vid första ögonkastet. Kattuppfödaren sa att "det syns ju att det är ni, ni har samma färger!". Dagen efter mötet hörde uppfödaren av sig och meddelade att hon hade godkänt mig som kattmamma och sedan den dagen längtade jag ihjäl mig tills Stickan skulle flyta in hos mig. Det tog två dagar och sedan var han och jag ett team. Stickan och meowmy. 

Det var Stickans förtjänst att jag det blev Erik och jag. Jag skrev någon uppdatering om min galna kattunge på den dejtingsajt som vi båda var registrerade på. Erik funderade på att skaffa katt. Förutom flickvän, obviously. Så vi började väl skriva till varandra, dejtade ett par gånger och det ena ledde till varandra.

Sture träffade vi första gången i juli 2013, när vi hämtade upp Stickan som varit hos uppfödaren på kattkollo medan vi hade åkt på bilturné i södra Sverige. Sture var bara ett par dagar gammal och hade inte ens öppnat ögonen. Han var så liten. Vi hade haft vårt första missfall och åtminstone jag ville så gärna ha en liten bebis. Det blev alltså en pälsbebis. Sture kom till oss i oktober 2013, en dryg månad efter att Stickan och jag sålt vår lägenhet och flyttat in hos Erik. Det tog två dagar och sedan var han och Stickan ett team. Lillibror och storebror. De har för övrigt samma mamma.

Vi har accepterat det faktum att vi inte kommer få några människobarn. Och det har givetvis varit lättare att ta det till oss eftersom vi har pälsbarn. Livet som pälsbarnsföräldrar är lite som småbarnslivet är mest: de ska mat, de vägrar äta, vi torkar kräks och tömmer lådan. De är envisa och tjurar, de vill bara mysa och kramas. De tar upp halva sängen på natten och aldrig får en gå på toaletten i fred. De kivas och slåss för att sedan ligga och i soffan och mysa tillsammans.

De skiljer sig såklart lite från människobarn. De kastar sig över en när en kommer hem som om en inte varit hemma på flera dagar. Och de kommer inte finnas med oss lika länge som ett människobarn förhoppningsvis skulle ha gjort. Det ger oss en enorm ångest. Men 99% av tiden är de våra pälsklingar, som vilka ungar som helst.

Om Harry, mormor och alla andra

För någon vecka sedan var jag och såg Citizen Schein tillsammans med Erik och Anders. En mycket bra film, jag älskar ju biografiska berättelser både i bok- och filmform. Delvis för att det är skönt att fly från mitt egna medelmåttiga liv in i en intressantare värld, men också för att hitta beröringspunkter och inspiration hos människor jag beundrar. (Med vissa undantag, exempelvis en biografi om Hermann Göring. Den läste jag bara av ren fascination.)

Naturligtvis kom vi - Erik, Anders och jag - att prata om fascinationen över Harry Scheins resa från fattig flykting till att bli en av Sveriges mest omskrivna män. Om att sådana resor, om de ens går att göra längre, är förbehållna män och enbart män. Om vart de intellektuella [männen] i socialdemokraterna har tagit vägen. Ja, förresten i politiken i helhet. Om varför vi satt och pratade om manliga politiker och debattörer - Schein, Olof Palme, Jan Eliasson och Pierre Schori - utan att nämna en enda kvinna. Varför pratade vi inte om Anna-Greta Leijon eller Birgitta Dahl på samma sätt? Eller Maj-Britt Theorin? 

Jag blev väldigt tagen av Scheins totala förälskelse i Ingrid Thulin. Jag läste visserligen Ingrid Thulins memoarer när de kom ut, men det var väl drygt tjugo år sedan och även om hon ägnade stor del av boken åt deras äktenskap så tänkte jag inte på det på samma sätt. Herregud, jag var i tjugoårsåldern, vad visste jag om sådan kärlek då? Jag får väl läsa om boken i sommar. Parallellt med Scheins memoarer, som jag står i kö för på ett bibliotek. 

Nåväl. Scheins öde fick mig också att tänka på något annat, mer metafysiskt. Nämligen vart tar alla människoöden vägen? Nämnde Scheins är ju, uppenbarligen, väldokumenterat. Men jag tänker på min mormors liv och öde? Vem sparar på det? Och alla andra miljoner öden som tar slut hela tiden? Samlas de i någon slags kosmisk bok i rymden? För att sedan föras vidare i någon annans undermedvetna? Jag vill veta! Hur tar universum tillvara på alla dessa liv och erfarenheter som inte blir nedskrivna och bestsellers?! För de kan bara inte gå till spillo. Då blir jag fan galen. Någon som vet?